Sitter och funderar på vilka typer av stationer jag har mött under året samt vilken typ av station som den stora massan verkar gilla och har kommit till följande slutsats;
Stationer som ställer stora krav på skyttarnas kunnande i fråga om träffsäkerhet, komma in rätt i positioner och planeringstaktik verkar medelskytten inte tycka om. Det som däremot verkar falla samma skytt i smaken är stationer med tavlor på mycket nära håll och där man kan springa och skjuta samtidigt. Helst ska tavlorna vara så nära så att man bara behöver lyfta armen och trycka två gånger för att träffa…
Frågan är om det är att det smäller ofta som gör att skytten tycker om dessa stationer eller att de för en gång skull har chansen att skjuta (nästan) lika fort som de bästa skyttarna, för det kan ju inte vara själva utmaningen som de faller för. Eller?
När vi arrangerade vår match i juni, SDC 3 Kullen, ville vi ge skyttarna en skjutteknisk utmaning som ställde höga krav på att skytten skulle behärska grunderna i skyttet. Vi hade därför ställt upp ett antal stålmål på som längst avstånd 25 meter (två stålmål skulle fällas på detta avstånd), alla övriga stålmål kunde fällas på avstånd mellan 15 och 20 meter. Stålmålen mätte 20 cm i diameter vilket motsvarar 7:ans ring på den internationella pistoltavlan. Den motsvarar också grovt sett storleken på A-zonen på classictavlan. För svårt? Jo, det var nog många som tyckte det.
Så hur vill vi att våra svenska tävlingar ska se ut framöver? Ska det vara mer running n’ gunning med faktorer kring 10 eller ska vi ha mer utmanande skjuttekniska (som det är på internationella mästerskap) stationer med faktorer mellan 3 och 6?
Ska vi som arrangerar matcher först och främst tänka på att medelskytten ska klara av stationen eller ska vi bygga stationer som skiljer agnarna från vetet?
[polldaddy poll=3945127]
